Åh va skönt, va kul, va härligt det var! Det lixom lossnade och bara small igår.
Men jag måste erkänna att jag hade lite problem på inhoppningen, kände mig skakig i benen och tyckte det var lite jobbigt att behöva sänka ribban varje gång det var min tur att hoppa. De där andra damerna ville inte hoppa in på 1.70. Kooooonstigt ;) de flög istället över 1.80 med besked och såg sådär lekande studsigt ut. Världsstjärnor ni vet, hihi ;)
När tävlingen drog igång gick in på 1.73, där var jag själv. Hoppade dessutom först i hoppordningen så på 1.78 var det snabbt min tur igen. Men det var nice ändå, jag kände hur jag kom in i det och träffarna var bra. Tog bägge i första & kände hur mitt självförtroendet stärktes. Men sen, på 1.83 så krånglade det, jag blev lite för ivrig, ville lite för mycket och sprang på för fort i början. När jag gör det brukar kraften vara förbrukad och så blir det pannkaka av alltihop när jag kommer fram. De blev det i de två första försöken. Men så hände de nått. Det är extremt svårt att förklara. Men känslan kom och helt plötsligt kände jag bara, det här tar jag. Så var det min tur, jag gick till ansatstejpen, sprang långsammare fram och satte i. JAAAAAAAAAA, seeeee den ligger kvar. Det ver en så himla härlig träff och även om pappa envisas med att ett hopp på 1.92 var mitt bästa igår så gillade jag det på 1.83 bäst, de va sån känsla, lite som att få en häst när man är sju kan jag tänka mig. Äsch, förslåt. Crapig liknelse, de va bara så gött helt enkelt.
Sen bidde det 1.88. Jag var först ut och gick åter bort till tejpen. När jag står där hör jag hur det börjar klappas i händerna. Tänkte att Angelica Bengtsson hoppade bredvid mig igen, som hon gjort på tidigare hopp under kvällen, men speakern sa inget om det. Han sa istället, bra Globen, nu hjälper vi Sofie över 1.88, precis som vi gjorde med 1.83. Och om de lyfte mig. Obeskrivligt, över 8000 handklapp, för en liten värmlandstös i röd dräkt på innerplan. Blev så himla glad, tänkte de få orden jag upprepar inför varje hopp, påbörjade min ansats och kroppen lydde exakt på pricken, jag sätter i, hoppar upp och så lyfter det.. Jag klarade och ribban ligger kvar. JAAAAAAA! Och så firar jag med att göra nån utsvävad gest och halv-dans på mattan. Lite pinsam är jag i mina jublingar ibland. Men de går lixom inte att hejda dem. De bara väller ut i ett vrål av lycka.
Ja, hjälp va kul jag hade igår. Tangerade mitt inomhuspers, fick pröva på 1.92 och fick min höjdhoppskänsla tillbaka. Det var helt magiskt. XL-galan är verkligen en fantastisk tävling och stämningen är....ja, den går fasen inte att förklara. Den är inte av denna värld.
Nepp nepp, nu ska jag dra mig ur sängen och gå upp till restaurangen för hotellfrulle och lassa in ny energi. Dags för påfyllning efter igår och uppladdning inför imorn. Då är det Nordenkampen. Alltså hur kul!? SÅHÄÄÄÄÄR KUL!
Ha en go fredag allihop!
Kram Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar