Jag gick in för en seger & det lyckades jag ändå fixa, vilket var skönt i Göta hjärtat. Höjde då direkt från 1.73 till 1.80, men där tog kalaset snabbt slut... Till saken hör att jag efter Trondheim haft lite känningar i min högra framsida, men det gav sig i torsdags och därav trodde jag att det inte var något allvarligt utan bara en känning som tagit en go fikasund i mitt ben & sen gått tillbaka hem till sin koja. Men när jag imorse steg upp ur sängen var den jäkeln där igen, kände absolut inte hög smärta, men lite stelhet sådär. Men jag tänkte igen, smärtan är nog bara tillfällig, att den kan ha kommit från allt resande mellan tävling till tävling utan ett riktigt stopp med vila hemma. Nu är jag inte lika säker längre. Sitter här på tåget som ska ta mig och pappa till Sthlm och imorn vidare till Ryssland med en jäkligt hård linda runt mitt lår, extra hård så eventuell skit inte kan sprida sig. Detta med en enerverande tanke som ekar i huvudet som resesällskap, "hur fasen hamnade jag här, jag ska ju vara i mitt livs form & ha lätta goa ben, inte vara lindad...vart gick det snett?!" Men livet tar ibland en vänstersväng utan någon som helst förvarning & då får väl man glatt hoppa ombord igen & hoppas att GPSen vill en mer väl denna färd.
Så här sitter jag alltså nu, med torkade tårar & ber för att det inte är något allvarligt, att jag idag bara var en sliten höjdhoppare med en dålig dag på jobbet. Att det är kroppens sätt att säga, "nej nu tar vi & vilar lite här, inte pyssla med någon överansträngning inte, det är på onsdag, i Ryssland du vill hoppa bra". Så det är precis vad planen nu blir, ska vila, försöka slappna av & låta kroppen stå för valen av träning, vardagsmotion, sömn, ja i princip allt & bara resa med.
Ber om ursäkt för klagobrev signerat bitter höjdhopperska, men jag lovar att jag lagom till avstigning i Sthlm har ältat klart, släppt halmstad & flyttat fokus till Russia!
Kram på er
Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar