Jag har aldrig njutit av att springa, inte ens en kort stund, inte ens 100m. Men nu har jag tackvare min bästa vän, Fia, upptäckt en ny motivation för att få ut mig själv i löpspåret.. ETT DOPP! Och då snackar ja inte om en kaka i en go köpp, för den motivationen är av egen genre, utan ett i de blå.
Vi drog på oss lite löparkläder och gav oss iväg, en kort och go tur på ca 15 min (mer än så orkar inte min höjdhoppar kropp & knopp, nån måtta får de va på galenskapen) & avslutade de hela med ett dopp. Måste sett himlans skoj ut, två damer, en 1.81 en 1.58 lunkar fram till stranden, drar av skorna & linnet (jadå, vi hade sport-topp under;) i språnget & dyker rätt i som helan & halvan. Men HEY, vem har sagt att de jämt måste va snyggt? Gött vare & jag kan till och med tänka mig att göra om det (sa jag de där högt är frågan, skrev jag det ens här, vill jag springa igen, ser jag nästan fram emot det?).
Så om till och med jag, den lataste och största styrketränings-lovern gillade de, då äre nästan dags att börja rita de där korsen i taket eller börja tro på ufon. Trodde nämligen själv aldrig att denna dagen skulle komma. Men mirakel kan ske!
Hoppas ni har de go'are än godast
Stor kram på er
Sofie (a.k.a no longer a löp hatare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar