Ja nu kanske ni tror att en tragedi har ägt rum? Lugn bara lugn. Inget av den kalibern. Men för en höjdhopps levande (kan man säga så?...en höjdhopperska) kan det ibland kännas som om hela livet rasar när man inte presterar som man önskar.
Jag är inte alls nöjd med min prestation i lördags. Passet inför kändes bra, jag sov och åt som jag ville och allmänt kan jag inte hitta något fel. MEN, det hände inget. Ingenting alls när jag skulle tävla. Mina ben ville inte samarbeta och ja, i ärlighetens namn är det inte mycket man kan göra då. Jag försökte och försökte. Men. I lördags fick jag ingenting för det.
Den här gången blev det dessutom så tydligt. Jag hoppade dåligt och kvittot blev att jag inte blev uttagen till lag-EM nu till helgen. Jag föll ihop, grät för vänner, familj och förbundskapten. Jag var ett vrak. Men HEY. Här kommer det där positiva efteråt. Det faktum att jag grät och att jag föll ihop. Det är ett kvitto på HUR mycket höjdhoppet betyder för mig. Hade det inte betytt något hade jag kanske ryckt på axlarna och inte reflekterat. Men i lördags reagerade hela min kropp. Det fanns inte en nerv som inte var nedbruten.
Så... Vad händer nu då!? Jo. Jag jobbar vidare. Gjorde ett hejdundrandes bra träningspass förut. Där varje känsla och nerv fick leva ut. HEY! Det är alltså ytterligare ett plus. Jag fick ett SÅNT bra träningspass idag.
Så för att knyta ihop säcken och för att inte få det att bli en dagbok.
...usch va dåligt jag mådde, va mycket jag grät, men åh va jag vet att jag har valt rätt med mitt höjdhoppande, det är här jag vill vara, det är det här jag vill göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar