Inför dagen pass kände jag lite "det här får gå som det går, jag är helt slut, överallt".
Men...det sjuka är ju att oavsett hur många sånna tankar man har så när det väl är dags, när man står där med vikterna på axlarna eller häcken framför sig så går det vägen. Likt en bön som infriar sig eller vad man nu ska kalla det utan att låta präktig!? Hur tusan går det ihop?
Just idag, när jag tänkte dedär tankarna, när jag var helt slut hände ovan beskriva senario gånger 10.
Jag tänkte tyst för mig själv (utan att coach hörde) att om jag tar samma vikter som sist, då är jag jäkligt nöjd. En ökning va inte att tänka på. Men hej & hå. När vikterna väl skulle lassas på stod jag ändå där med mer än jag lyft förut, ner i knäböjen kom jag och upp igen kom jag likaså. Jag förstår inte logiken. Hur hur hur fungerar kroppen? Fast egentligen bryr jag mig inte om fysiologi & kroppens alla konstigheter, om jag lyfter tyngre & tyngre får kroppen och knoppen inför passet bete sig lite som den vill ;) hihi
Nu för att hylla alla mina 181 centimeter skumhet ska jag bädda ner mig långt ner i soffan, äta thaimat & ställa in fredags-mys-modet!
Mums för fredag.
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar