Tack för att ni haft tålamod med mig, har varit fruktansvärt långsam på att uppdatera här. Tack ändå för alla klick och läsningar!
Jag ska försöka förklara lite kort vad som hänt sedan sist. För de första har jag hoppat det där kvalet som var självaste anledningen till min Kinaresa. Det var helt sjukt och fantastiskt kul på samma gång. Jag grämer mig dock lite än att jag var nära finalen. 3cm eller en höjd för visso, eller en placering. Men det som grämer, eller sporrar, har inte bestämt mig vad jag tycker förklarar situationen bäst än, är de faktum att jag verkligen kände att jag hade 1.92 i kroppen den morgonen. Jag var verkligen i form och hade en bra dag. Men det där sista ville inte klaffa, jag hade höjden men inte tajmingen. Så synd.
...jag väljer nog ändå ordet sporra. Kände det när jag skrev nu, för attans vad jag vill mer! Det kände jag där och då och det känner jag nu. Jag vill göra fler mästerskap och jag vill placera mig bättre och bättre för varje gång. I Prag i vintras kom jag 16e, nu i Peking kom jag 14e, det går åt rätt håll!
Det finns så mycket annat jag så gärna skulle vilja förklara för er också, känslor, stämning och allt runt om, utanför fågelboet och tävlingen. Men det är oerhört svårt. Det närmaste jag kommit i tanken hittills är: att det är så lika men ändå så olika. Tänk att göra samma sak, plugga, jobba, hoppa höjd, vad du än väljer, precis på samma sätt som du alltid gjort/gör fast du gör det på en helt annan plats, i ett helt annat sammanhang. Vet inte om man förstår något bättre av min förklaring, men typ något sånt kändes det. Det kändes också helt otroligt, ärofyllt, kul och motiverande.
Kram från skoogen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar