Trinec

Okej, jag kanske har varit hemma i fyra dagar redan, men oj så fort tiden gått. Har haft lite att komma ikapp med, jobb, plugg, tvätt, ni vet sånna där "måsten". Känns knappt som jag hunnit hem faktiskt, skulle kunna gå med på att jag kom hem igår, eller max i förrgår.

Och jag har inte ens jetlag att skylla på ;)

Efter banska, som jag skrev var det dags för oss höjdhopperskor och höjdhoppare att åka till trinec, en liten stad, 15 mil från banska. Framme i trinec checkade vi in på ett spa hotell, galet stort rum & badrum, supergod mat och samma sköna umgänge som i Slovakien. - en st Stefan & + en st Christian. De byttes av och turades om att coacha mig. Lyx va? = extremt lyxigt som ni frågar mig! :)

På lör åkte vi till hallen och kände på banan. Eller hallen, ja ishockeyhallen. Rätt cool, tänk er att hockeyrinken var kvar på inneplan och istället för is låg där en höjdhoppsbana. Hur de lyckats få allt att ligga still låter jag vara oklart, det enda jag vet är att mellan isen och banan låg nån typ av plast "pallar". Så smart så hälften vore nog ;) det var extremt annorlunda mot banan i banska som bara var gymnastikgolv & höjdhoppsbana.

Ni vet bilden i förra inlägget. I banska såg det ut som ovan och....

I trinec såhär. Ni ser hockeyrinken va?

Hårt VS mjukt & fluffigt. Ni hör vad jag lärt mig grejer på denna tour. Att skifta hastighet, steglängd och tryck i ansats och upphopp beroende på underlag, helt fantastiskt lärorikt. Okej, det kanske jag inte tyckte direkt när jag kände det nya underlaget, jag kanske till och med var lite sur på min kropp som inte lyssnade/svarade och det kan vara så att jag gjorde min längsta inhoppning någonsin. Hopp efter hopp efter hopp i "hopp" om att hitta rätt. Förlåt för ordvitsen, kunde inte komma på nått bättre :o (önskar jag kunde skylla på jetlag ändå)

Så efter alla dessa inhopp fick jag/vi 10-15 min andhämtning och vi ställde upp oss för line-up, sprang in, vinkade till publiken och mottog applåder. De är så vänliga och glada i Tjeckien och Slovakien att jag nästan tuppar av. Fick sånt stöd att bara en hemmatävling på Tingvalla/våxnäs slår stödet. Då snackar vi klappning! 

Jag gick in på 176 och hoppade felfritt över 80-83-87-90 innan det tog tvärstopp på 1.92 med tre rivningar. Har sett tävlingen såhär i efterhand och det bekräftade min känsla, att 1.92 inte var långt borta och att det är en eller kanske två grejer som jag nu ska jobba lite extra med. För att få över hela mig och utvecklas. Lite galet ändå, att man gör en av sitt livs bästa tävlingar och hittar grejer man vill ändra. Men är man tävlingsmänniska så är man, strävan efter  utveckling, att nå framåt/högre och är man så detalj-petig som jag är så hittar man grejer. Men tur är väl det ändå. Tänk om jag hade gjort allt perfekt på mina 1.90, 1.91 eller 1.92 hopp. Då hade mitt max legat där och jag hade inte kunnat göra något bättre alls. Nej fy bubblan så tråkigt det hade varit. Jag gillar att jag har fel & brister i min hoppning. För här vill jag ju inte stanna, jag har alldeles för kul för det :)

Förresten, den där felfria hoppningen gav mig en tredjeplats i tävlingen, delad med tjejen på bilden, Amata, hon som för övrigt vann i banska.

Nu ska jag hoppa ur sängen och fixa frulle, sen blir det sista packningen innan det bär iväg igen. Mot Växjö och Nordenkampen. Tjolahoppsan så skojsigt.

Hoppas ni alla får en härlig helg :)

Kram skoog (skippar -ova nu, nu när jag är tillbaka i Sverige ;))